Mänskligt avfall på scen
Text: Boel Gerell
Uppdaterad 30 juni 2010 10.51 Publicerad 29 juni 2010 17.33
[+] [-] Textstorlek |Skriv en kommentar |
Malmö.
Bokmässan i Göteborg, för ett antal år sedan. Trängsel och röster som kämpar för att göra sig hörda och mitt i allt detta en cirkel av stiltje. I cirkelns mitt sitter Lars-Inge Svartenbrandt alias Lars Ferm och vid hans sida står förläggaren Sellin.Lars har varit här förut, nu är han här igen och vill ha er förlåtelse. Kom fram och tala med honom och köp hans bok.
Ingen går fram, tar tvärtom en omväg kring bordet, håller avståndet, stirrar och ser sedan bort. En man och en människa och ett liv som en sten i vattnet. Överallt svallvågor, ofta av smärta och lidande. En av de värst drabbade är dottern Jackie Ferm som nyligen skapat sig en helt egen karriär som utvikningstjej och deltagare i dokusåpor.
Hur blir man en kvinna som Jackie Ferm? Knappt kvinna förresten, på papperet närmast en flicka men med könet så kraftigt markerat att hon i vissa vinklar liknar en karikatyr. Kring arketypen Jackie spinner nystartade Teater Mutation en väv av scener i sitt gästspel "Aurora" på Inkonst. Ett dystopiskt underland där flickor föds till en längtan att lyda och där ropet "mamma" lika ofta följs av en örfil som en kyss.
I begynnelsen är kroppen: fyra kvinnokroppar hjälplöst krälande i spillrorna efter en värld. Ett Eliotskt "Wasteland" betraktat på avstånd av en Shakespearesk ödesgudinna eller varför inte en Indras dotter från Strindbergs dröm. Och så Jackie då, nog så konkret i höga klackar och beslutsamt blodröd mun. Beväpnad till tänderna med inlärd kvinnlighet kämpar hon för det hon hoppas ska bli ett bättre liv.
Tanken är att skapa något helt nytt, enligt programförklaringen från Teater Mutation. Bakom gruppen står sex andraårselever från Teaterhögskolan tillsammans med skolans dramatiker Sara Tuss Efrik och Annika Nyman och ambitionen är att förvåna, utmana och bryta upp.
En frisk doft av vilja och lust slår från drivorna av mänskligt avfall på scenen. Skickliga skådespelare i vardande glider ur sina kokonger och blir till exempel på liv. Scener läggs till varandra i ett collage som ömsom bär och brister och drar i många riktningar samtidigt. En uppstramning och en riktning hade inte varit fel, men så är det här bara början. En demoversion av det som komma skall.
Själv lämnar jag salongen tagen och berörd på djupet. Kanske inte så mycket av det nya som av det gamla. Hur människor utplånar sig själva för att bli sedda. Hur barn växer upp och tar sina fäders namn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar